Tove

Jag hade börjat på en sån där "sammanfattning av året-lista", men sen kom jag på att alla skriver sådana och hur tråkigt det är att läsa samma lista om och om igen fast med olika svar. Därför får ni ingen sådan lista från mitt håll. Ofta man bryr sig om frågor som "Blev du kär någon gång under året?" eller "Vilken dag tyckte du bäst om under året?" ändå.

För min del präglades detta år mest av "Ett år i Frankrike" och alla steg innan det blev dags att åka eller jag ens visste om jag skulle åka eller inte. I början på året gick jag och väntade på det där beskedet och var nervös varje dag jag öppnade min mail. Sedan kom jag till intervju där jag var ännu mer nervös, och sedan det värsta av allt - väntan efter intervjun på det slutgiltiga beskedet. Kommer ihåg att den dagen brevet kom körde mamma hem från jobbet bara för att tvinga mig öppna det när hon var där - "Tove, du har fått brev från Internationella Programkontoret och jag åker inte tillbaka till jobbet förrän du öppnat det!", och där var det. Jag glömmer aldrig de raderna: "Du har blivit uttagen att delta i Internationella Programkontorets program 'Ett år i Frankrike' läsåret 07/08". Lyckan var total, eller var den det? Gud, så velig jag blev, fast ändå inte. Jag tvekade faktiskt aldrig, utan skrev under direkt och skickade in papprena. Sen började väntan på skolplacering och värdfamilj. När jag åkte ner i augusti hade jag fortfarande inte haft kontakt med min värdfamilj och visste inte ens om de skulle hämta mig på flygplatsen. Men jag åkte i alla fall, utan att ens ägna en tanke åt det. Kom ner till Rennes, och ingen kom hon hämtade mig. Satt på flygplatsen själv och övergiven i tre timmar innan jag ringde Ebba och hon fixade så att Mme. Clec'h kom och hämtade mig. Det nästan första hon sa var: "Jag är så trött på dem. De tar inget ansvar över huvud taget. Jag tycker inte du ska bo där. Jag har hittat en annan familj som du ska bo hos så länge!" "Okej", tänkte jag och var lika glad ändå.

Nu när jag tänker tillbaka på det fattar jag inte hur jag kunde sitta där så lugnt utan att veta någonting och bara acceptera det. Jag förstår inte hur jag inte fick akut hemlängtan efter en vecka och ville åka hem, och inte heller att jag där på flygplatsen inte dog av ovisshet. Jag antar att det var för att jag gått upp 3 på morgonen för att åka iväg och därför bara var för trött för att tänka.

Allting löste sig ju i alla fall perfekt, och jag fick den bästa värdfamilj man kan tänka sig. Jag och Sonja delade rum på internatet, och bekämpade tillsammans fransmännen och alla regler som vi till slut kom på att man alltid kunde bryta på något sätt. Om man åker fast är det ju bara att säga att man är utbytesstudent och inte förstår ändå...

Utbytesstudenter kom och gick och ibland kände vi oss nästan som en familj. Alla kunde prata med alla utan att det kändes konstigt för alla är med om samma saker. Även om jag ibland tycker att det är dåligt för integreringen att vi är närmare 30 utbytesstudenter på skolan så måste jag ändå säga att det har varit väldigt bra. I början framförallt när alla var helt lost, och tillsammans klarade vi oss ändå bland alla konstiga människor. Men samtidigt är det ändå väldigt dåligt att vi är så många; efter fyra månader är det fortfarande 'vi' och 'dom' och fransmännen bryr sig inte om oss för att vi är 'utbytesstudenter' och det är de alldeles för vana vid. Tant pis. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Sonja, som alla redan känner till är den person jag kom närmast i Frankrike. Mycket på grund av att vi delade rum på internatet. Vi gjorde allting tillsammans och med henne kunde man prata om allting. Tror att det är tack vare att jag träffade henne och att vi blev så bra kompisar som man inte känt av hemlängtan så mycket. Vi förstod varandra och pratade skit om fransmän och gjorde narr av allt de sade och allt konstigt de hade för sig. Vi pratade ett unikt språk bestående av franska, engelska, svenska och tyska. Inte många som kan det alltså. Att hon sedan inte kommer vara kvar efter jul kommer vara hemskt jobbigt. Men och andra sidan så är det kanske meningen... Det kommer bara vara jobbigt i början. Ibland ser jag mig själv gå och leta efter henne på rasterna som vi alltid gjort tidigare, varje dag, för att berätta vad som just hänt, eller för att avreagera oss på hur korkad Mme Clec'h kan vara eller vad som helst. Efter jul ska jag i alla fall bo hos min värdfamilj på heltid och det känns helrätt, det hade jag ju inte gjort om hon hade varit kvar. Allting är på gott och ont. Jag kommer sakna internatlivet lika mycket som jag kommer vara glad över att slippa det. Rättning: Jag kommer sakna internatliv med Sonja.   

När man bor på internat omges man av människor hela tiden. Detta gör att det är oerhört skönt att vara ensam ibland. Det bästa av allt är när man någon dag slutar tidigare  än 17.40 och smiter ut till Colombier för att fördriva tiden och sedan pluggar in världens bästa musik i öronen. Låten som betytt mest under denna tid i Frankrike är utan tvekan 1973 - James Blunt. Den är lätt the soundtrack of my life. Den känslan av att gå med denna låten på högsta volym samtidigt som man går tillbaka till skolan från Colombier, och inget annat än musiken existerar - DEN känslan förstår ingen utom jag och den kan inte beskrivas. Man känner sig så oerhört fri (och tro mig, efter att ha levt på franskt internat vet jag vad fri innebär...).

Tiden gick oerhört fort och efter fyra månader av internatboende, pluggtimmar, McDo-hang, icke-pluggande i skolan och franska satte jag mig på planet och åkte hem för att träffa min familj och fira en äkta svensk jul. Att komma hem igen är något av det mest bisarra som någonsin hänt mig. Allting kändes oerhört overkligt och att se alla bli så glada när de såg mig var ännu overkligare. "Varför är alla så glada? Jag var ju här förra veckan...". Exakt så kändes det. Det var som om jag hade gått och lagt mig den morgonen då vi satte oss i bilen klockan halv fyra för att åka mot Kastrup, och sedan vaknat upp igen nu den 20 december när jag träffade min familj på Kastrup igen, och sedan kommit på att jag drömt allting. Så konstigt känns det. Odefinierbart är var det är. Aldrig förr har fyra månader gått såhär fort, och speciellt inte på höstterminen. Höstterminen är terminen som annars alltid varar i en evighet.

Det som skrämmer mig nu är att, eftersom denna termin gick så fort kommer nästa termin gå ännu fortare även om den är mer än en månad längre. Vår och sommar väntar och då går det alltid dubbelt så fort som annars. Det är läskigt. Tänk, om fem månader är allting över. Det år som för mig var oändligt och aldrig skulle ta slut är över, dåtid, om fem månader. Det skrämmer mig att tänka att sedan kommer allting vara som vanligt igen. Svensk vardag. Finns det ett tråkigare ord än det? Jag vill inte ha vardag. Jag vill ha svensk skola, men jag vill inte ha skolrutiner. Hur tråkigt är det inte att gå upp 6 varje morgon, ta bussen vid sju, gå i skolan till fyra, komma hem halv fem, göra läxor, äta, sova. Aldrig i livet att jag tänker låta det bli vanligt nästa år. Jag vill inte ha ett vanligt liv. Jag vill ha ett udda, spännande och roligt liv. Så fort jag tagit studenten sticker jag utomlands igen. Helst till England denna gång! Eller kanske tillbaka till Frankrike? Vem vet...

Conclusion: Detta år har varit det bästa i mitt liv, tack vare Frankrike, Internationella Programkontoret, mina vänner och mig själv. Att åka till Frankrike är det bästa beslut jag någonsin fattat och jag ångrar inte en sekund att jag åkte, och kommer aldrig göra det heller. Så mycket som jag utvecklats på alla sett detta år är nästan ofattbart. Jag kan faktiskt klara mig själv. Jag har klarat mig helt själv i fyra månader. Jag som trodde jag skulle vara död av hemlängtan efter en vecka hade hemlängtan ungefär två gånger. Ibland överträffar man sig själv! Och faktum med att bara man har bra stöd i form av familj och vänner så är man nästan kapabel till att göra vad man vill. Det hade ju aldrig gått utan dessa människor.

Tack alla människor som allid finns där för mig. Ni är bäst, och jag vore ingenting utan er!

Au revoir 2007 - Bonjour 2008...

nu, efter att ha letat WiFi ungefär halva dagen och hittat nu fem minuter innan jag måste gå, ska jag snart bege mig till skolan igen för att njuta (?) av min sista kväll och natt på internat. det ska rivas rum och packas en massa. tycker synd om Sonja som ska bo där själv resten av veckan. med en halva helt tom. aja. det kan hon gott ha. jag har ett halvår utan henne. ho ho ho. i alla fall. det ska bytas bilder och ja, jag vet inte vad. imorgon är det au revoir och så ska jag packa hela dagen. 

det här är helt sjukt. jag kommer hem om två dagar. 
världen är allt bra sinnesrubbad alltså. 

JAG LÄNGTAR EFTER ER!

Sista veckan.
Alors, min vecka började på det sämsta möjliga vis. På väg till skolan såg jag en död människa för första gången i mitt liv. En bilolycka. Motorcykel frontkrockar med bil, motorcykelkille flyger 80 meter och dör. Och så hade de inte tagit bort honom från vägen. Han bara låg där, helt krossad. Fy fan.

Idag är det le spectacle de noël och det ska bli obeskrivligt skönt att ha det överstökat. Can't wait. Allting är så himla oorganiserat att det går inte att förklara. I måndags, två dagar innan, hade vi "genrep" där vi inte ens hann med halva showen. Så vi har alltså inte inte en show ännu. Allting är så improviserat. Dessutom kom Mme Clec'h till genrepet och sa till oss att alla måste göra något (kakor eller mat eller vad som helst) som är speciellt för ens land för att alla ska få smaka och så. Två dagar innan. Mycket möjligheter man har att fixa det? Jag blir så trött på henne...

Om en vecka säger jag hejdå till Sonja. Jag orkar inte riktigt tänka på det. Det kommer vara något av det värsta ever. Mycket värre än vad det var att säga hejdå till alla innan man åkte hit. Det är liksom annorlunda... och det är ingen som förstår ändå. Det är just det. Det är ingen som förstår för att ingen är i samma situation. Vi har bott ihop i fyra månader och verkligen umgåts 24/7 i fyra månader. Det är inte det att man säger hejdå och inte vet om man kommer ses igen utan mer allt som är så himla bra nu kommer inte vara längre efter jul. Allt. Vem ska jag nu snacka skit om alla franmän och göra narr av allt och alla med? Tanken på hur det kommer vara här nästa år efter jul när hon inte är här är obeskrivlig. Allt vi är med om här är det ingen hemifrån som förstår, för man måste vara i samma situation för att förstå vissa saker. Visst, jag vet att de andra utbytarna är kvar. Men de är inte som Sonja... BREF: Nästa vecka kommer vara den värsta veckan på flera år samtidigt som den kommer vara den absolut bästa veckan i mitt liv! En sak är i alla fall säker: Frankrike utan Sonja kommer inte vara detsamma...

Stoppa tiden.

tänkte bara påpeka en liten sak som jag har väldigt svårt för. människor som är bra på någonting och vet om det. vet om det på ett sätt att de verkligen utger sig för att tycka det denna person gör själv är bäst. åh. jag blir så irriterad. okej, man kan tycka att det man gör är bäst, men man kan hålla det för sig själv. jag ryser så äckligt det är...

"filma mig när jag gör min show så att jag kan se det efteråt, är du snäll"
"åh, jag älskar att se på mig själv när jag gör det här. det är så bra"

uhuhuhu mufasa, är det enda jag har att säga.

ingen nämnd ingen glömd. bara en liten avreaktion.

och ja. visst, det är bra att tycka bra om sig själv. men som sagt. det finns gränser för allting.

JOYEUX DECEMBRE!

enfin!

har sitter jag i mitt lucialinner och sen ordagrannt ut som en fet marang! HAHA. Allvarligt talat, det far plats tva av mig har inne. det kommer se javligt roligt ut. hihihi!

december december december

borjade dagen med forsta avsnittet av greveholm och blev lite sur nar jag inte fick fortsatta kolla pa det andra avsnittet. den som vantar pa nagot gott...

ska nog ga och byta om nu ifall min vardfamilj kommer hem. de kommer ju tro det spokar! hahahaha.

sen ska jag kolla pa den riktiga julkalendern!

livet ar ju underbart!!