Tove

...och så har jag sommarlov!

s o m m a r l o v.
 
Hur konstigt låter inte det?

Har inte riktigt förstått det ännu. Jag förstår ingenting längre.

Känns verkligen inte som om jag slutat skolan idag. Är inte riktigt van vid denna typ av skolslut, utan avslutning och allt.

Tänk att jag hört den hemska utringningsklockan för sista gången. Tänk att jag haft min sista lektion på franska. Tänk att mitt år i Frankrike är över.

Men ja, som sagt har jag inte förstått det så jag är lika glad för det. Inga tårar idag. Bara nästan när jag sa hejdå till Mme Clec'h. Hon är ändå underbar, hur mycket jag än inte tycker om henne ibland. Ska tillbaka till skolan på måndag eftermiddag och hämta en liten present som tack för att jag hade gjort översättningarna till henne. Sätter  tusen spänn på att hon inte kommer att vara där ändå. Aja, jag ska gå dit och kolla i alla fall... en sista gång. Hon kallar mig dessutom för "Miss comme ça", det är ändå lite gulligt.

Ikväll ska vi ut en sista gång, och jag ska äta galettes innan för jag äter själv idag. Mums! Imorgon är det födelsedagsmiddag hos Pheobe, samt att säga hejdå till alla som är där. På kvällen ska jag och Marion se Sex and the city (inte på franska! Jag vann!) och sen på söndag skulle de nog ha en överraskning till mig. Men jag vet inte om de har ändrat planer, det är ju en överraskning.

På måndag är det till att panikpacka samt att äta med Kerstin i stan och sedan möta upp Sonja för att säga hejdå till dem. Jag fick en jättesöt "Me To You" nyckelring av Kerstin igår som hejdåpresent. Då blev jag glad glad!

Sen på tisdag... ja, då är allt över och jag åker hem.

Man bara, VA?

Sista veckan i skolan. Det känns.

Jag går ingenstans denna vecka utan att vara utrustad med extra näsdukar.

Inte trodde jag någonsin att jag skulle kunna säga att jag bara har åtta timmar filosofi kvar? Eller att det här är sista gången jag äter i la cantine? Eller över huvud taget, det här är sista gången jag sätter min fot på denna skola? Sista gången jag stör mig på Mme Clec'h?

Allt detta kommer jag kunna säga denna vecka.

Jag har fortfarande inte fattat att detta är slut om en vecka. Om exakt en vecka idag kanske jag sitter här med fullpackade väskor i mitt tumma rum och har panik inför att gå och lägga mig. Det här kommer vara det jobbigaste jag någonsin varit med om.

Marion sa just att hon ska komma och vinka av mig även om hon har lektioner den dagen. Då slog det mig för första gången... jag åker hem om en vecka.

Mitt liv tar slut om en vecka. Exakt så känns det. Som om jag vet när jag ska dö.

För mitt liv i Frankrike tar ju faktiskt slut. Det är inte ett dugg likt det liv jag har hemma, och jag bara packar ihop mina saker och sticker från det. Jag som älskar mitt franska liv!

Ska komma på ett sätt att bita ihop denna vecka. Den jobbigaste veckan i mitt liv har just börjat...

à la prochaine

Serveur: C'est intéressant cette table...

Philippe : Bah oui! Voulez-vous une chaise ?

Idag mina damer och herrar har jag ätit grishjärna för första gången i mitt liv. Sista också hoppas jag. Det var hemskt. Jag kände mig som Hanibal Lektor efteråt, och nej, jag visste inte om det innan. Konsistensen var riktigt hjärnig. Uhu, jag ryser när jag tänker på det. Sen har jag även ätit ostronmousse, bara för att Philippe tvingade mig att smaka hans mat. Det var "godare" än ostron, men still, ingenting alls för mig.

Förklaring till detta är helt enkelt att vi blev medtagna på restaurang. Var bjudna på middag till Julien (min familjs son, som just konstruerat sitt eget hus) och Emmelie (hans flickvän), som tack för att vi hjälpt dem flytta och så vidare. Det hela slutade med att de hade lurat oss och att när vi skulle sätta oss till bords sa de, "jaha, då kan ni ta era jackor och så åker vi". Okej, tänkte de andra, och sedan åkte vi. Jag och Marion visste redan.

Väl på restaurangen blev vi bjudna på gourmet-menyn, som börjades med appertif och små tilltugg till det (där bland grishjärnan). Till förrätt åt vi sedan gåsleverfyllda raviolis i supergod buljong, till huvudrätt åt jag någon sorts fisk med rostade grönsaker. Det bara smälte i munnen så gott det var! Oh là là. Sedan var det osttallrik och bröd med sallad, och sedan det bästa av allt, DESSERTEN! Tjoho vad god den var! Banansorbet med jordgubbar, crumble och fänkålsgrädde. Det var nog den godaste desserten jag någonsin ätit. Oh là là, är väl det enda jag kan säga. Måltiden avslutades med te och kakor och sen rullade vi alla ut. Vinen vi drack till maten var dessutom superba! Jag förstår inte hur jag ska kunna klara mig utan allting här. Vin, ost och desserter. Hur kan man ens leva utan detta?

Ska börja med presenten till min värdfamilj idag, även om jag inte alls har någon lust till det. Det tar emot alldeles för mycket. Dessutom är stämningen här nu så himla bra att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna klara mig utan dem. Jag menar, om tre veckor är det slut och sen kommer jag aldrig mer att bo under samma tak som dem. Det är nu jag önskar att allting började om från början så att man hade denna atmosfär och stämning från början... och det är tre veckor kvar. Jag kommer bli schizo, hjälp.

Tiden går så fort att jag blir åksjuk.

De har börjat lägga märke till min kärlek till potatis här nu, och det gjorde sig ännu lite tydligare igår kväll när vi åt potatis till maten. Först åt alla tre potatis var, och fortsatte sedan med ost, bröd och dessert. Men inte jag inte, jag åt tre potatis först, sen åt jag en potatis till istället för ost, sen en potatis till istället för bröd och till slut ytterligare en potatis istället för dessert. Marion tyckte det började bli allvarligt när jag ersatte desserten, men jag, jag var i himmelriket.

Jag vet det här var un peu n'importe quoi, men det var det jag satt och tänkte på just nu. Alltså är allt väldigt bra, med tanke på att mitt största problem är potatis. Värre var dock att jag pratade om mat igen. Dagen då jag inte säger något annat än matrelaterade saker känns inte så jätteavlägsen om man säger så.

Dessutom är det scones-dag idag, och ja, det var väl bara det jag ville säga.

Bonne journée,

Måndagens, och långhelgens sista, utflykt gick till Norra kusten av Bretagne, inte alls långt från St Brieuc. Philippe hade lånat hem en cabbe över helgen så vi glassade fram genom Bretagne i solglasögon och sommarkläder. Cabbe är bäst. Så härligt det är! Ungefär som motorcykel, fast inte riktigt samma frihetskänsla. Gick en runda vid en lång fin strand och sedan gick vi upp på några klippor där vi också hade pique-nique. Jag och Philippe drack öl och han frågade ut mig om jag hade varit full i Frankrike. Jag svarade som jag alltid gör, on sait jamais (man vet aldrig). Berättade detta för Marion när vi kom hem och hon blev livrädd att han hade frågat för henne också, haha. DET hade däremot varit roligt... för mig.

På kvällen fick jag äntligen mitt vattenkrig med Marion, även om inte Philippe blev sådär jätteglad när det kom två droppar vatten på hans bil.
Jag har aldrig hört någon skälla så högt i hela mitt liv. Dessutom skällde han ut Marion när vi alla visste att vattnet på bilen kommit från min riktning. Kan säga att jag var duktigt arg på honom hela kvällen efter det. Om han inte vågar skälla på mig kan han ju i alla fall låta bli att skälla på Marion? Och med skälla menar jag verkligen skälla som om hon hade tagit en spik och repat lacken på bilen, så skulle jag nog uppfattat det om jag hade varit granne och hört denna utskällning. Dessutom, två droppar vatten? Jag förstår inte ens grunden till hans utbrott. Mon Dieu, säger jag bara. Och när jag säger två droppar vatten, då var det verkligen två droppar vatten, inte ens ett stänk liksom. Mon Dieu, mon Dieu.

Igår var det tillbaka till skolan efter den andra långhelgen i rad. Har inte gått vanligt i skolan sedan den 7 april, så jag kommer inte riktigt ihåg hur det känns att gå en hel vecka i skolan. Denna vecka är ju inte ens heller hel, alltså återstår det bara två hela veckor kvar i skolan. Fast de blir inte ens hela de heller för jag går inte onsdagar. Livet är allt bra underbart. Tio skoldagar kvar.

Om en månad är jag hemma. Jag längtar efter er.

I lördags begav jag, Marion och Mireille oss till Normandie och dess norra kust. Närmare bestämt till Etretat för att kolla på de stora kalkklipporna. Oj, oj så mäktigt det var. Tog några riktigt bra foton men man förstår inte riktigt hur mäktigt det är ändå om man inte varit där. Det var en upplevelse kan jag säga. Dessutom var humorn på topp denna dag och jag blir nu trakasserad för att jag, när vi köpte kulglass, tog lakrits och melon tillsammans. Tydligen funkar inte det, men det var hur gott som helst. Marion övningskörde hela dagen så att hon fick ihop sina km. På vägen hem var det meningen att vi skulle åka inom kända Deauville, som är den närmaste stranden för parisarna (så de åker alla dit över långhelger och så vidare), men efter en halvtimme i bilkö då vi hade rört oss max tio meter insåg vi att det skulle ta alldeles för lång tid så vi vände och körde hem. Hade inte tänkt på faktumet att allt parisare rör vid blir till en jävla bordel (=röra), rent ut sagt. Körde genom en annan liten stad som heter "Touque", och som numera är ett internskämt på grund av sitt namn. Det enda Mireille säger för tillfället är "Touque" och sen dör hon av skratt.

Parigo, tête de veau.

Parisien, tête de chien.

(Nej, Parisare har inte så gott rykte i Frankrike...)

Det är nu officiellt över mellan mig och Paris. Det är väldigt synd och lite smått sorgligt. Vi kom bra överens jag och Paris.

Det blev totalt sex turer till Paris, om man inte räknar med de gånger man bara bytt flyg på Charles De Gaulle, men det räknas ju inte riktigt som i Paris.

I alla fall, så kan jag bara säga att jag är väldigt nöjd med att ha kunnat åka dit då pass ofta. Det har varit fantastiskt helt enkelt att bara bo två timmar med tåg från Paris. För visst är det underbart, Paris. Paris. Paris. Jag vill bara tillbaka. Känner att jag har sett det man måste se, det jag har på min lista över "måste-ha-sett" i alla fall. Och att jag numera hittar mer eller mindre i Paris är bara ett stort plus som jag är ännu lite gladare över.

Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till Paris, förhoppningsvis många fler gånger i mitt liv, men det kommer ändå inte vara samma sak som det varit detta år. Att bara kunna bestämma en eller två veckor innan att man ska sticka till Paris och sedan bara ta tåget dit och vips så är man i Paris. Det är inte som Malmö precis. Och det kommer jag ändå sakna väldigt mycket. Rue Rivoli känns mer eller mindre som mitt andra hem, då vi trots allt spenderat hur mycket tid som helst där, speciellt i H&M-butikerna på denna gata.

Svenskträffarna har varit hur underbara som helst. Att bara träffas ett gäng en helg och prata av sig om allt, allt fransmän gör och allt de inte gör och så vidare. Att träffas bara för att festa och testa på utelivet i Paris. Underbart är vad det har varit. Paula är bäst som har fixat allt alla gånger också. Och dessutom pratar hon skånska, och det är nice.

Bästa gången i Paris var ändå när Mamma, Pappa och Emmie kom dit. Vilken vecka vi hade. Och vilket väder! Det var bara perfektion på allt.

Paris har varit en väldigt stor och betydelsefull del av mitt år i Frankrike och jag har upplevt så många saker i denna fantastiska stad med fantastiska människor som jag aldrig kommer att glömma. Exempel: Det tar fem timmar att gå från Le Marais till Triumfbågen och tillbaka och om man går i ballerinaskor så betyder detta att man mer eller mindre förstört sina fötter, galna hemfärder mitt i natten genom hela staden, jag som guide går ner i fel metro och mitt turistfölje följer inte efter, kissning i metron (nej, det var inte jag), paris paris!, väldigt mycket vin, hotellrumsfest med Sonja, knackningar från rummet bredvid, fest utanför monument som Sacre Coeur och Bastillien, kvällar vid Seine, Lejonkungenmusikalen, cd-skivorna för svenska för nyböjare (25 öre styck, nä-äh, den tar jag inte), utsikten från Eiffeltornet och Sacre Coeur, Montmartre, "affären", chai latte och en väldigt massa mer.

Bilderna är två av mina favoriter i kategorin best-of-Paris-bilder och får därför symbolisera hur glad jag är över att jag haft turen att få vistas där så mycket. Och, je reviendrai (jag kommer tillbaka), det vet jag, men det känns bara konstigt att jag inte kommer kunna vistas där hur mycket jag vill nästa år. Jag kommer sakna dig,

Paris, je t'aime.

Igår var jag och Marion på 18-års fest hos en av hennes kompisar. Flora.

För att beskriva det hela med så få ord som möjligt så kan jag bara säga att det var galet och fantastiskt roligt. Dans, dans, dans. Fransk discomusik är underbar!

En hellyckad kväll med andra ord, även om jag för första gången blev arg på Marion på allvar. Det var gulligt när hon skulle gottgöra för sitt beteende dock. Bref.

Somnade halv sex i natt och sedan kom vi hem hit vid 15 idag. Käkade pizza och slocknade i solen efteråt. La vie est tellement belle.

Jag är förkyld, et ça m'ennerve. Men jag klagar inte för jag överlever. Har inte blivit så fransk ännu att jag kallar mig för sjuk när jag är förkyld. Någon måtta får det ju vara, som vi säger så fint i svenskan.

Imorgon ska det vara finfint väder, och jag vet en som kommer vara på dåligt humör hela dagen om så inte blir fallet. Ska handla med Mireille på förmiddagen och sen planerar jag att ligga i solen hela dagen.

Bon week-end à tous,